Lyckades, mot alla odds, hitta en fin, till och med perfekt klänning att ha på studentnatten. Älskar den!

2004 var jag 11 år gammal och min låtsassyster Sara var 18 år. Jag var lite avundsjuk på henne eftersom hon var tonåring och verkade ha så roligt tillsammans med sina kompisar. Jag var bara en liten skitunge som pratade hur mycket som helst så pappa nästan fick mata mig för att jag ens skulle få i mig någon mat... Hur som helst, 2004 gick jag i fyran och Sara gick tredje året på gymnasiet. I juni tog hon studenten och jag minns än idag hur roligt jag tyckte det såg ut att vara. Sara var så glad, hon verkligen sken av lycka och jag såg på och tänkte att den dagen är långt bort, men den verkar rolig.

Åren gick och i nian var det dags för gymnasieval för min del. För mig fanns absolut ingenting annat än stylist-linjen. Som klippt och skuren för mig. Var ganska stolt och mallig att jag valde någonting annat än samhäll som Sara var så övertygad om att jag skulle gå.
Tiden på stylist-linjen gick och jag började alltmer vantrivas på skolan. Jag började må väldigt dåligt, så dåligt att jag blev deprimerad. Om det inte vore för kompisarna jag hade då, vet jag faktiskt inte hur livet hade sett ut idag. Jag insåg att jag behövde göra en drastisk förändring och valde att byta skola och program och också därmed gå om ett år. Det gick emot mig egentligen men var antagligen det klokaste beslut jag tagit.
I hjärtat har det många gånger varit riktigt jobbigt att jag "gav upp" (egentligen gjorde jag inte det. Jag prioriterade ju bara min hälsa). Det har liksom känts som jag svikit mig själv och det är den allra jobbigaste känslan jag brottats med, någonsin.

Snart är mina fyra år i gymnasiet och tre år på Nösnäs gjorda. Snart är mitt eviga kämpande jag trasslats med under min gymnasie-tid över. De ångestfyllda nätterna, de dagar då jag gråtit oavbrutet och morgnarna då jag inte kommit upp ur sängen - allt sånt är snart slut. Egentligen har jag inte känt att det varit SÅ jobbigt på flera månader men livet som gymnasieelev HAR varit jobbigt för min del och snart är det slut. Det är så himla obeskrivligt.

Det är inte bara faktumet att ta studenten som jag längtat så mycket efter. Det är liksom faktumet att jag vet att skolan är över och klar. Det är aldrig med nödvändigt att behöva plugga hela dagarna (och ibland nätter). Det är liksom efter studenten det är dags att bli vuxen, kontrollera sitt eget liv och få göra precis vad man vill, vad det än är. Och det är nog det jag längtat (längtar) efter så himla mycket. Det är det som alltid drivit mig och jag har alltid längtat efter att bli framgångsrik och känna mig viktig i världen. Det känns inte riktigt så i en skolklass med 30 elever som alla bara sitter och väntar ut tiden kvar i skolan. Men givetvis, studentdagen har länge varit väldigt efterlängtad. Jag har kämpat på mycket och länge just på grund av att jag haft bilden framför mig om hur min studentdag kommer se ut. Hur det kommer skina lycka från MIG. Hur jag ska få ha så jävla kul och bara bry om mig själv, en hel DAG.

Gymnasiet har inneburit en del motgångar, mycket framgångar och med bara tre veckor kvar vill jag bara säga - Fan va bra jobbat Mathilda! Din dag är snart här. N J U T!


(Ursäkta världens längsta roman men jag kände bara att jag var tvungen att skriva detta. Kanske finns någon stackare som kämpar på med tunga, jobbiga känslor så som jag gjort och då kan det vara skönt att läsa ur någon annans situation. Pöööss hej)

Två bilder från vår fina lilla lägenhet! Visar fler nån annan dag när det är lite mer städat och när jag inte ha bråttom till bussen och bara hinner ta lite kassa mobil-bilder.. Bättre än inget förstås!